Första inlägget om min kroniska cancer

Jag började med att skriva om mig på Facebook, men känner nu att jag vill hellre börja skriva en blogg, då det kan bli mycket att läsa. Vet att det är många som vill läsa hur det går för mig nu när jag har fått en kronisk sjukdom, så istället för att allt ska hamna på Fb så tänkte jag att jag startar en blogg istället så dels att jag får ut mina egna tankar på ett vettigt sätt, och dels att för den som vill gå in och läsa mina inlägg. Jag kommer att länka mina inlägg till Fb, så de som är nyfikna kan gå in och läsa om hur jag jag mår och hur det går för mig och mina behandlingar. Men jag startar med att lägga in det som redan finns ute på Fb, i en redigerad version ifall jag får några nya läsare på min blogg.


Lite om min sjukdomshistoria

Som en del av er mina vänner vet att jag gick igenom bröstcancer för några år sedan, närmare bestämt 8,5 år sedan. Då blev jag opererad i mitt högra bröst. De tog en tårtbit och även 9 lymfkörtlar, varav 5 av dessa var smittade. Men marginalen var god så det skulle inte vara någon fara, så de sa att allt var borta. Efter den operationen fick jag genomgå både cellgifter, strålbehandling och sedan gå på antihormontabletter i 5 år, plus att jag gick på en spruta som heter Zoladex som gjorde att jag inte fick tillbaka min mens på 3 år. Vilket var väldigt skönt egentligen, jag blev typ inslussad i klimakteriet i förtid. Hade inte ont av det, dessvärre blev det värre när jag slutade med denna sprutan och fick tillbaka mensen. Då fick jag tillbaka mensen dubbelt upp. Det var inte kul.

Cellgifterna jag fick då tog ganska hårt på mig. De tre första behandlingarna hade jag inte så ont utav, den enda biverkningen jag hade egentligen då som jag minns var att jag tappade håret. Men det var när man bytte cellgift efter 3:e gången som besvären kom. Då fick jag ett gift som heter Taxotere, vilket var ett rejält rävgift. Den slog undan benen på mig totalt. Jag fick svamp i munnen, blåsor i munnen, hade svårt att svälja. Jag svullnade upp i hela kroppen, fötterna kändes som att jag gick på dynor hela tiden. Det var så illa att onkologen ansåg att jag inte skulle ha sista behandlingen, för de ansåg att jag inte skulle behöva den. Sedan fick jag strålningen som jag hade 33 ggr i sträck. Efter detta gick jag på kontroll varje år, Fick mammografi med ultraljud och det kändes tryggt. När det hade gått 5 år efter operation och man inte hade hittat något nytt på undersökningarna och jag inte hade känt något annorlunda så blev det så att man blev friskförklarad. Och då blev man klassad som att man aldrig hade haft cancer innan, och fick gå på den vanliga mammografin som man går på den vanliga röntgen på sin vårdcentral. Men jag kände detta som en otrygghet för jag saknade detta med att man ultraljudade brösten efter själva mammografin, men accepterade och gick till den vanliga mammografin för två år sedan.

Nu blev jag friskförklarad 2012 på vintern så nu har det gått 4 år och allt har varit frid och fröjd, tills dagen innan julafton då min kära sambo Micael hittade något han inte har känt innan på min vänstra sida. Jag kände efter själv och visst där satt något som inte brukar sitta där. Sedan under julen svullnade min högra arm upp ordentligt, vilket den inte har gjort på hela tiden efter operationen. Jag sökte mig till bröstsköterskan på kirurgmottagningen på måndagen i mellandagarna och pratade med henne. Hon ansåg att jag skulle komma in på mammografi och ultraljud och det tackade jag gärna ja till att få göra. Trodde att jag skulle få vänta några dagar på en kallelse, men de ringde redan på tisdagen från röntgen och frågade om jag kunde komma på eftermiddagen, och det kunde jag. Detta besök tog lite drygt 1,5 timma. Då röntgade dem, ultraljudade och hittade punkter under dessa moment, vilket dem tog biopsi prov på. De hittade tre ställen och de tog 2 prov på varje ställe, varav en var den knöl som sambon hittat.

Sedan var det bara att åka hem och invänta kallelse till kirurgen, som jag trodde skulle ta ca 3 veckor, men jag fick kallelsen fredagen den 8 januari och var inne torsdagen den 14 januari och fick mitt besked. Och det var det jag misstänkte att det var. Jag hade fått tillbaka skiten och i båda brösten på flera olika ställen dessutom.

Men inte nog med det så har jag besvärats av en besvärlig hosta som jag sökte för i juni månad 2015. Då fick jag konstaterat av läkarna på min vårdcentral att jag troligen hade fått astma. Hade inte så värst ont av andningen i somras mer än att jag tyckte det var jobbigt att promenera, men det blev värre i oktober då jag fick feber och hade feber i 2 veckor i rad plus att jag hade en väldigt jobbig hosta. Sökte läkarvård för detta och fick en antibiotikakur på 9 dagar, men hostan försvann inte. Men envis som jag är så när febern släppte så började jag jobba för fullt igen. I december när hostan inte ville ge med sig och jag märkte att andningen blev värre så sökte jag för detta igen. Då sa läkaren att jag hade astma som inte är behandlad ordentligt, så jag fick ut ny astmamedicin och att jag skulle återkomma om en månad om detta inte blev bättre. Nu blev jag inte bättre av astmamedicinen och då började funderingarna på vad är det för skit som jag har i kroppen som gör att jag har sån jobbig hosta.

Så nu var det funderingar på om jag verkligen har astma eller om det är någon annan skit som sitter i lungorna. . På tisdagen den 19/1-2016 var jag inne på en datortomografi vilket innebär en scanning över bröstkorg och lungorna för att kolla om det sitter någon annanstans än just i brösten. När min kirurgläkare sa till mig att han tror inte att min hosta är relaterad till astma utan han tror att det är något annat så anade jag att han hade rätt. Jag frågade då hur prognosen ser ut om överlevnad, då svarade han att om det sitter på fler ställen så är jag troligen inte botbar, men behandlingsbar. Men att operation inte var aktuellt i dagsläget.

Nu tänkte jag komma med en uppdatering om hur läget är just nu. Idag har jag och mitt hjärta Micael varit i Göteborg på Sahlgrenska hos Onkologen. Jag var ju iväg på en datortomografi förra tisdagen (den 19/1). I torsdags ringde en sköterska från Onkologen i Göteborg och sa att de hade bokat in en tid för mig på måndag den 25 januari k1.13. Att jag fick komma till Göteborg beror på att jag skulle få behandling så fort de kunde ge mig detta. Fick träffa världens underbaraste onkologläkare i Göteborg som tog detta första samtal med mig. Allmänt prat om hur jag mår nu, och vad jag har för bakgrund, och tills slut kom det som vi var där för att få veta. Hur långt cancern hade spridit sig? Brösten visste jag redan, och en spridning till lungorna hade jag också fått mina aningar om. Men sedan kom det mer. Det var inte stopp där utan man hade hittat även på levern och på skelettet. Jaha, tänkte jag. Min nästa följdfråga var, hur långt har jag kvar? Då svarar hon att nu ska vi inte tänka så, för det finns bromsmediciner vilket som ska sättas in omgående. Men nu var det inte det som var det största bekymret för min del. Jag har ju en väldigt ansträngd andning som vi har trott att den är orsakad av en svår astma. Men jag har nog inte astma, utan min svåra andning beror på att det sitter en tumör på lungan som sitter och trycker på min luftstrupe vilket medför att jag har svårt att andas vid ansträngning. Denna tumör ska sättas in åtgärder så fort som möjligt, men vad som händer vet jag inte riktigt, för det var lite oklarheter om vad som var bäst att göra för snabbast åtgärder. Detta kommer jag att få veta nu i veckan.

Så på torsdag ska jag få min första cellgiftbehandling. Detta kommer att ske i Varberg och jag ska få cellgiftbehandling en gång i veckan, tre veckor i rad och sedan uppehåll i en vecka. Men hur många behandlingar jag kommer att få vet jag inte i dagsläget.

Men jag är vid gott mod i alla fall. Även om min sjukdom inte kommer att gå att bota, så är den behandlingsbar. Så helt frisk kommer jag inte att bli, men jag kommer förmodligen att kunna leva ett tillfredsställande liv iallafall. Jag kommer fortsätta att jobba så mycket jag orkar, för hemma vill jag inte sitta. Vill någon komma och hälsa på så är det helt okej, och sedan är det helt okej och fråga om vi träffas i verkligheten.

Kramar till er alla